Solros-skräck

tjoho!
Sonen kom hem häromdagen och var helt överlycklig.

"Mamma, äntligen har de klippt ner den där hemska solrosen på sin tomt, du vet på den där tomten som jag måste gå förbi varje gång jag ska till bussen! Solrosen har stirrat på mig HELA sommaren och HELA hösten, men nu är den borta!!"

Jag har inte ens lagt märke till att det har ens har funnits en solros just där förrän nu för ett par veckor sedan när sonen visade mig den.

Ända sen han var en liten kille som precis hade lärt sig gå så har han varit rent skräckslagen för blommor i allmänhet och solrosor i synnerhet.  Han plockade aldrig små tussilago på vårarna. Han tog aldrig i en vitsippa när alla andra ungar sprang hem lysriska till sina mammor med de första vitsipporna i handen. Jo, förresten. Det var nte nån vitsippa men en gång kom han hem till mig med en liten blåklocka mellan sina små fingrar. NI kan tro vilken stolt kille det stod i hallen och  ni  kan tro att det nästan rann tårar på den här mammans kinder just då.
 Nu går det bättre och allra bäst går det med vanliga växter som är gröna, som inte har så att säga en blomma.  Han kan fortfarande inte hålla i en själv, men nu kan vi ha en bukett färska blommor i en vas på köksbordet iallafall.

Men solrosor!
Det går bara inte.

Tänk att behöva känna den rädslan och den ångesten VARJE gång när man går till skolan.  Och samma sak när man ska hem igen. Eller ta cykeln till gymmet. Och sen hem igen.  Och ingen i närheten kan se eller märka hur hela hans system bara dunkar och hur han måste totalfokusera just när han passerar den där tomten.

Olika liv, helt enkelt.