Det här med kompisar.
Har varit ett kapitel för sig själv under 16 års tid.
Våran kille har aldrig intregerat med andra barn. På dagis satt han i "sin" fotölj medan de andra stojade i lekhallen. Lekhallen var för övrigt den värsta platsen på hela förskolan.
Jag minns att på utvecklingssamtalen med förskolläraren så var jag inte ett dugg intresserad av om han kunde klippa eller om han höll kritan ordentligt. Totalt ointressant.
Det enda jag var intresserad av var hur han var rent socialt. Lekte han? Med vem? Och vad?
Samarbetade han med andra? Jag hade alltså mina aningar redan då.
Det hände otroligt sällan att han ville ta med nån hem efter dagens slut. Till skillnad mot lillebror som ville ta med kompisar flera ggr i veckan. Men som inte kunde det, för storebror fixade inte fler människor efter en hel dag på förskolan.
Kalas blev han till en början bjuden på vid fyra års ålder. Han gick på ett. När hans bästis på dagis fyllde fem. Jag var tvungen att vara med. Som den enda föräldern förutom värdparet.
Det blev det sista kalaset.
Kanske att det blev nåt till, men det har jag i så fall glömt.
Att inte veta vad som skulle hända, oljudet med så många barn, att inte veta vad som skulle ätas, inte veta vilka som skulle vara där. Allt detta sammantaget gjorde att han hellre stannande hemma. Till slut kom inga inbjudningar.
Utanförskapet hade börjat.
Under dagisåldern och under en lång tid av skolåldern så fick vi som föräldrar hjälpa till att ta kontakt med andra barn och familjer. Vi fick ringa och vi fick boka sk playdates. Till en början där jag för det mesta kunde vara med. Eller att vi kunde bestämma en viss tid då jag skulle hämta. Så han visste att om en eller två timmar så kommer mamma. Och att hålla på så funkade till en viss ålder. Men när man kommer upp i tonåren tycker andra att det är konstigt att mamma följer med.
Han var tvungen att börja sköta kontakterna själv. Och hur gör man det när man inte klarar av att tala i telefon med nån? När man inte vet vad man ska säga? När man inte vet vad den andra kommer att svara? Och vad ska man säga då?
Sonen själv har haft egna kalas. Det har gått bra och de få bjudna barnen har kommit. Det har varit ca 4-5 killar. Det sista kalaset han hade var när han fyllde 10. Då bjöd han tre killar på en elitserie-hockeymatch här i stan. Pappa körde in dem, var med hela matchen, bjöd på korv och fika i pauserna.
Sonen var nöjd.
Allt detta har gjort att de få gånger som sonen själv har velat hitta på nåt med kompisar så har jag släppt allt. Om jag hade planerat nåt annat egentligen så omdirigerade jag helt enkelt mitt eget schema. Allt för att han skulle kunna träffa den här kompisen. Allt för att han den gången inte skulle stanna hemma. Allt för han inte skulle hinna ändra sig.
Jag har kört runt och genom hela stan vissa tillfällen. Jag har slagit knut på mig själv för att han ska kunna träffa sin kompis.
Jag och pappan har nog mått sämst av allt det här. Och vårat mående har påverkat hur sonen har mått. Så klart. På lov och studiedagar har vi varit på honom.
"Ring nån! Dagen kommer att bli så lång om du inte har nåt att göra på hela dagen. Du behöver komma ut. Du behöver se nån annan."
Vi har haft alla skäl i världen varför han ska umgås med andra. Utan vetskap om att han inte har haft kunskapen. Inte haft verktygen att kunna.
Nu vid 16 års ålder har han kommit en bra bit på väg. Även vi som föräldrar har kommit en bit på samma väg. Han ringer fortfarande inte gärna. Men sms och alla chattappar är ju guds gåva till dessa barn. Med små, korta och direkta meddelanden kan man bestämma mycket. Tid, plats och vad man ska göra.
Idag har han studiedag. Vilket betyder att redan förra veckan bjöd han hem två andra killar hit till sig för att spela FIFA 14 kvällen innan. Alltså igår. Han ville bjuda på chips och läsk och han ville vara med när jag handlade så det blev "rätt" dricka. Tyvärr blev den ena killen sjuk och vi var rädda att eftersom det inte då skulle bli som planerat, att hela eventet skulle ställas in.
Men faktiskt inte. Den andra killen kom.
Han puttrade in på garageuppfarten med sin moppe. Stannade säkert i nästan två timmar. Tack snälla!!
Och jag var så lycklig! Och man ska låtsas som om allt är helt naturligt och inget konstigt alls. Medan hjärtat säger nåt helt annat. Och det enda man vill är att skrika ut till hela världen att "kolla, min son har en kompis!!"
För första gången sen i juni har han haft en kompis hemma. Det är fyra månader. Det är ganska lång tid. Det kanske tar fyra månader till det händer nästa gång också. Vad vet jag.
Men just igårkväll var jag bara lycklig. Ända in i hjärteroten och ut. En salig blandning av lycka, värme, stolthet, kärlek om vartannat.
Det gäller att njuta de gånger man kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar