Mycket just nu.

Just nu känns det mycket.
Liksom just to much.

Alla dessa mail till lärare och läkare. Alla dessa samtal till lärare och läkare.
Och det är inte bara till en lärare eller läkare. Utan det är till flera stycken. På samma gång. Och hela tiden.
Och hålla reda på vilka som har svarat och vilka som jag måste jaga ännu mer och flera gånger.

Hålla reda på alla olika läkartider, kolla sonens agenda om den föreslagna tiden passar eller inte. Kolla med min egna almanacka om tiderna passar.

Det är tider till hans personliga psykolog på Bup.
Det är tider för att träffa hans läkare för att få intyg till hans körkortstillstånd.
Det är tider till det andra Bup:et i en annan del av länet för att komma igång med hans utredning.
Det är tider för att träffa sjuksköterska för medicinuppföljning.
Det är tider för min egen del till sonens psykolog.
Det är tider för att gå på föräldrarutbildning kring "Oro och ångest bland tonåringar".

Och när tider väl kom så visade det sig att tre av dem inföll samma vecka. Alltså skulle sonen och vi som föräldrar åka till olika sjukhus och och Bup tre gånger under en och samma vecka.
Nej, inte ok.
Så ringa. Maila. Igen. För att byta. Leta nya tider. Det känns som om jag inte gör annat än att jagar olika instanser.
Och sonen som vägrar gå ifrån skolan för han är livrädd för att missa viktig information samt behöva plugga ännu mer än vad han redan gör. Det är inte värdslätt att hitta tider som passar.

Det känns som om maken och jag inte har nåt annat att prata om. All konversation mellan oss två handlar för tillfället endast om hur vi ska få vardagen att funka rent praktiskt.

Samtidigt som när vi pratar om det här känner jag mig så ensam. Att vara ensam fast man är två är ingen mysig känsla.


Jag känner hur min ork försvinner. Lite nu och lite då. Kraften och lusten för saker ting håller på att försvinna.
Känner mig inte så glad som jag skulle vilja känna mig.

Saknar ett helt vanligt samtal med min man. Där vi skrattar båda två. Där vi har roligt tillsammans.
Jag saknar att ha roligt tillsammans med min man.  Och när jag tänker efter var det verkligen otroligt länge sedan.

Samtidigt som jag märker att ju mer kunskap och erfarenhet jag samlar på mig desto mera likheter ser jag mellan far och son.
Min man har svårt att helt enkelt prata om sånt som inte intresserar honom. Vilket gör konversationen en smula ensidig.
När han berättar saker som har hänt honom under dagen så har jag lyssnat. Intresserat. Och ställt frågor tillbaka. Jag har skrattat med honom.

När jag berättar så kommer det inget mer från honom.

Så har det varit länge.
Och nu sen en tid tillbaka har jag slutat vara intresserad av det han säger också. Jag får ju inget tillbaka mer än att han får berätta om sig själv.

Vi är olika. Och det är ok.
Men det är inte så himla roligt.