"Det viktigaste är att du mår bra!"

Tänk vad det kan hända mycket i en familj inom loppet av ett par veckor.

Från att livet knallade på i sin gilla gång där vi trodde att vi faktiskt försökte göra vårt bästa  - till att verkligen dra i handbromsen och förstå ÄNNU MERA!

Sonens varningsflagg som han har viftat med under ett par månader visade sig vara riktigt blodröd. Inte sådär blekrosa som vi kanske har trott och att "det går nog lite till".
Flaggan stänker av alldeles illröd färg och vi har förstått det nu. Allvaret i hans viftningar.

Han kanske inte ens slutför hela ettan på gymnasiet.
Än mindre börjar i tvåan till hösten.

Framför allt har pappan förstått det nu.
Från att för två veckor sedan säga till mig vid frukostbordet:
"Att det absolut viktigaste för mig är att sonen får ett godkänt slutbetyg efter tre år på gymnasiet"
till att igårkväll säga till vår son:
"Det absolut viktigaste är att du mår bra!"

Vilket betyder ett akutmöte med rektor i morgon. Klockan 09.00.
Vi önskar förkortade skoldagar from snart. Vi vill, på initiativ från behandlare på bup, att de sista lektionerna på dagen ska ges i form av uppgifter som han kan göra hemma. Så han på det sättet kan sluta vid 14 istölelr för 15.30.
Kanske till och med att vissa dagar kan göras hemma. Det kommer att krävas en del planering av lärare, men det kanske kan gå. Det kommer att krävas en del av oss föräldrar. Men vad gör det?

Eller så tar han helt enkelt ett studieuppehåll. Ett litet kortare. Eller ett lite längre. Beroende på läget. Han kanske får göra nåt annat för ett tag. Han kanske börjar studera senare igen.
Han vill inget hellre än att ha en utbildning. Men inte till vilket pris som helst. Han inser det. Vi inser det.
Vi har pratat om andra alternativ. Gymnasiet är inte det enda sättet att få en utbildning på. Det finns andra sätt. Men det är svårt för honom att känna att det är ok. Hans plikttrogenhet, hans vilja att göra sitt bästa får sig en liten, men vass törn.
Hans eviga känsla av sk personligt misslyckande kommer som ett brev på posten när han inte klarar av det han så gärna önskar.

Och så mitt i allt ringde min chef idag:
"Du har ju önskemål om att gå ner i arbetstid. From 1 april får du 75% om du vill det".

Ett samtal som inte hade kunnat komma lägligare, kan man säga.

Jag har sagt det så ofta. Jag säger det igen.
Tänk vad kunskap är viktigt. Tänk vad mycket man kan göra när man förstår. Bara det att man visar att man vill förstå. Det gör skillnad.

Det viktigaste, älskade unge, är att du mår bra!