Nu blir det mycket tankar om min man.
Det känns en aning svårt och jobbigt att skriva om honom eftersom han inte vet att jag skriver den här bloggen och därmed inte heller kan så att säga försvara sig.
Ni får allt från den ena sidan, kan man säga.
Pratar man med honom har han självklart en annan version.
Nånstans i vårt gemensamma liv så upplever jag att min man inte har accepterat vår sons handikapp helt och riktigt.
När vi pratar om det så kan han säga att han förstår, men från ord till handling är steget långt.
Det känns som om han inte kan se. Det känns som om han inte kan sätta sig in i hur sonen känner det. Det känns som om han inte kan föreställa sig hur det är att vara i sonens kläder.
Genom alla år så tror maken att efter vi har haft våra sk "prat" med sonen så ska det vara bra. Som om att nu har vi pratat om det och nu så ska sonen förstå. Att det hela tiden är sonen som ska anpassa sig, tänka på ett annat sätt. Göra på annat sätt.
Här har vi haft åtskilliga diskussioner jag och min man.
Jag menar att det är vi som måste anpassa oss. Det är vi som behöver tänka annorlunda. Det är vi som behöver lära oss att förstå hur sonen tänker.
Maken är då av den åsikten att sonen måste lära sig. Hur ska det annars gå?
Jag har gått kurser. Jag har läst böcker. Jag har gått hos psykolog. Fått verktyg att lära mig förstå. Fått verktyg att lära mig att anpassa mig.
Maken använder sig fortfarande av sitt "sunda förnuft". Han har aldrig frivilligt bett om råd av nån annan.
MIn kraft är på upphällningen.
Jag går snart på reserven.
Jag orkar inte mycket mer.
Framför allt orkar jag inte att hela tiden ha ständiga diskussioner här hemma om hur vi ska hantera våran situation. Jag orkar inte hela tiden att samtal blir till diskussioner.
Jag behöver en arm om min axel. Jag behöver en kram som värmer.
JAg behöver nån som säger "det här klarar vi tillsammans".
Hur gör ni alla andra?
Kära du!
SvaraRaderaJag känner igen mycket av det du skriver!
Men mina bekymmer ligger just nu i att jag tycker det är svårt för utomstående (även närmsta vänner/släkt) att förstå vad vi går igen om. Ingen kan förstå hur mycket energi det går åt till att rodda en familj där det ingår diverse extra.
Alla tankar.
All förberedelse och ligga steget före.
Alla mail/telefonsamtal osv.
Alla telefontider man ska passa
mm mm.
En stor varm kram <3
Ja, Mammafunderingar. vad kan man säga? Vet precis vad pratar om. Vi med extra allt. MIna föräldrar har varit med på tåget sen länge. Jag har pratat mycket med dem. Känns jättebra.
RaderaMakens föräldrar samt syskon har det lite svårare att förstå. Jag tror att mycket hände hos dem när vi hade det där mötet inför fjällenresan. Då började det sjunka in även där. Annars har jag ALLTID genom alla år varit så negativ och varit så överbeskyddande, enligt dem. Det är bara jag som har haft problem. Som velat se problem, har de sagt.
Jaja, kämpa på bara.
Ni gör det jättebra! Kram kram!
Ja, du. Vi ligger tio år före, tror jag. Sonen fick diagnos när han var sju. Det blir tio år sen i maj. Kanske var det lättare att ta när han var så liten. Vi visste redan att något inte var som det skulle. Jag visste det redan från han var väldigt liten. Inte att han hade diagnos, men att han var annorlunda än andra barn. Och sen signalerade de från dagis, så det var liksom inte jag som var budbäraren så att säga. Det kan också ha bidragit tror jag. Det är lättare att få det från en utomstående än från en närstående.
SvaraRaderaMen jag var jätteensam i många år. Och precis som Mammafunderingar har jag inte fått någon som helst förståelse från min familj, min stora barnkära familj med tre pedagoger i. Ingen vill förstå hur det är och att det kan vara jobbigt. Likadant med fd vänner och arbetskamrater. Många har ifrågasatt varför jag ska driva saken till sin spets - varför jag curlar honom - varför jag inte bara låter honom få vara som han är, han blir stämplad med diagnos etc etc.
Jag har gått i väggen ett par gånger.
Men, maken har under resans gång klivit på tåget så att säga. Kanske inte läst så mycket, men lyssnat på vad jag har läst, varit med på kurser hos HAB, varit med på de förberedande samtalen i skolan.
Vi var på väg i sär ett par år efter den första diagnosen sattes. Det var han som ville. Men följde med till familjerådgivare, och vi lappade ihop det.
Jag håller tummarna för er. Hoppas att han väljer att inse själv. Det kan ju vara läskigt med begreppet autism, tänker jag. Man ser Rainman framför sig. Kanske kan du visa honom UR-serien om autism om han inte vill läsa Paula Tillis bok "på ett annat sätt", eller lyssna till någon av de duktiga föreläsarna som själva har autism. De är ju inte konstiga på något vis. Det kan vara bra att inse det först tror jag. Annars blir man skrämd.
Jag förstår din frustration och ensamhet och håller tummarna så det knakar!
Vad härligt att ni håller ihop fortfarande!
RaderaNej, mina svärföräldrar har inte heller varit med på tåget. Så jag kan se och förstå var maken har fått sina skygglappar ifrån. Även de är en stor barnkär familj med flera pedagoger i. Märkligt, eller hur?
Tack för att du delar med dig av ert liv och tack för att du håller en tumme. Det känns skönt!
Jag var den som tidigt förstod att något inte stod rätt till.
SvaraRaderaNär vårt barn var 4 såg jag tydligt att hen betedde sig annorlunda om man jämförde med jämnåriga. Hen är vårt första barn och dessutom första barnbarnet för både mina och min mans föräldrar. Mina svärföräldrar har under sina yrkesverksamma liv båda arbetat med barn och "experter" som de är tyckte de att jag var hönsig, även min egen mamma tyckte att jag överdrev. Min man blev tydligt irriterad och tyckte att jag hittade på, det var bara jag som letade problem enligt honom.
Till slut fick jag nog helt enkelt - jag förde dagbok, pratade med hens nya lärare som också såg tydliga avvikelser. Mitt i smällkalla vintern tog jag en lång promenad med minsta barnet i barnvagnen, tårarna rann på mig och jag ringde BUP. Jag mejlade in mina dagboksanteckningar och tre månader senare hade vi de två första diagnoserna på papper. Min man och jag har sedan dess gått all in tillsammans vad gäller vårt barn.
Men, nu är vi slitna och äktenskapet har utan tvekan sett lyckligare dagar. Vi är nog väldigt ensamma på var sitt håll, tyvärr. Tillsammans men ändå inte.
Kram
Anonym
Tack för din berättelse!
RaderaDet verkar som om vi har mycket gemensamt. Det här med ensamheten att se. Att få kämpa. Att få andra att förstå att det inte alls "är som med alla andra".
Vilken bra ide det var att börja föra dagbok över händelserna i ditt liv. Kreativt och bra gjort.
Jag kan känna igen det du beskriver just om att vara ensam, fast men är två.
Så känner jag precis!
Jag skickar med dig en bamsekram och håller en tumme för att ni kanske kan hitta tillbaka tilld et som var.
Kram kram!