När vi bodde utomlands under en period av två år så hade sonen en önskan under hela tiden.
Att nån gång i livet få spela fotboll i A-lagets matchtröja. I samma klubb som han lämnade när vi tog en paus från Sverige. Han drömde om att få dra på sig den lila tröjan, knyta på sig dojjorna och springa ut på den gröna mattan och få vara en av de elva från start.
"Tänk mamma, när jag får göra det!"
I helgen slog den drömmen in! 16 år ung fick han äntligen chansen.
Tidigare under veckan kom kallelsen och han var uttagen. Och inte nog med att bara få följa med för att "se och lära", utan han skulle få spela från start.
Den lyckan.'
Fanns inga gränser.
Men efter en stund.
Oro. Ängslan. Ångest.
Som ett brev på posten.
Bortamatch.
Otroligt jobbigt trots att pappa följde med för att kolla första halvlek.
Nya omklädningsrum. Ny plan. Lång väg att åka.
Men han åkte iväg. Fick äran att spela hela matchen. 90 minuter.
När han kom hem.
Helt slut.
"Mamma, blir det inte bättre så lägger jag av efter den här säsongen. Det är inte värt att må så här dåligt inför varje match. Och framför allt bortamatcherna".
Och jag blir så himla ledsen.
Att det som han älskar över allt annat blir honom övermäktigt.
Han själv är så otroligt medveten om vad fotbollen ger honom i hans sociala liv. Han träffar sina vänner under strukturerade former. Alla måste följa samma regler. Alla är där för att de har samma intresse.
Han har nån att prata med.
Men ändå. Nåt ger honom sånt obehag och det skaver i hela hans kropp och själ. Utan att kunna förklara vad det är.
Och samtidigt. Ingen märker vad han får jobba med.
Det syns inte hur han sliter för att överleva.
För att kunna få göra det han älskar. Spela fotboll.
Och det tar inte slut.
För när han har kommit hem från fotbollen är det dags att orka med skolveckan.
Där han just har fått info om alla schemaändringar. Med studiebesök på olika museum. Med föreläsare som plötsligt ska dyka upp. Med håltimmar som poppar upp som svampar om hösten.
"Det spelar ingen roll mamma om jag "bara gör det här", för det tar aldrig slut. Det bara fortsätter. Och fortsätter. I tre månader till. Och sen är det två år till".
Och samtidigt. Ingen märker vad han får jobba med.
Det syns inte hur han får slita för att överleva.
Svårt! Men han kan inte hoppa av allt. Nu pratar jag av egen erfarenhet - det här kanske inte alls stämmer in på sonen. Men när jag inte har orkat och hoppat av roliga saker för att jag inte har orkat så har jag gjort mig värdelös och oduglig. Jag slår på mig själv för att jag inte orkar, eftersom jag inte gör något roligt alls!
SvaraRaderaNumera, så brukar jag istället för att dra mig undan när jag börjar må dåligt, göra tvärtom. Det är då jag behöver mina energiboostar. Då träffar jag människor som betyder mycket för mig. Jag försöker träna så mycket som möjligt, för jag vet att när jag åker ner i det svarta hålet och inte orkar mer, då har jag åtminstone gjort roliga saker, jag har tränat för att må bra och jag har vänner som tycker om mig trots att jag är som jag är. När jag då åker ner i det svarta hålet så känner jag det. Inte helt, för jag är trots allt bara en liten usel, oduglig och värdelös människa som ingen annan kan sakna, men jag mår lite bättre av att jag långt inne i bakhuvudet vet att det inte stämmer.
Å, vad svårt det var att förklara. Men jag vill bara inte att han ska ta bort det som han egentligen mår bra av. Han ska välja bort det han inte mår bra av så att han orkar det som han mår bra av, även om det är ansträngande.
Förstår du hur jag menar?
Hej på dig,
RaderaJag tror faktiskt att jag förstår hur du menar. :)
Varken han eller vi vill ju att han ska lägga av med fotbollen.
Så vår strävan är att hitta "allt annat" som tar av hans energi, och hjälpa honom minimera sånt, för att han ska orka med fotbollen så länge som möjligt.
Hans genom åren känsla angående sitt eget personliga misslyckande, som det så lätt blir när man inte klarar av det man vill och önskar, tar ju musten ur honom.
Kram kram