När inte vi finns - vem hjälper då?

Ibland tar bara kraften slut. Så enkelt är det.

Jag ligger här i min säng, klockan är tio i nitton, en torsdagkväll.
Genomförkyld. Det rinner från absolut alla håligheter i hela ansiktet. Samtidigt som jag är totalt täppt och inte kan andas genom näsan.
Borde inte ha varit på jobbet idag egentligen, men då två av mina andra kollegor redan var borta så insåg jag att öppningen vore nog bra om jag kunde ta. För det är ju "min" torsdag. Så jag var på jobbet strax efter sex i morse. Tog emot några samtal och några barn.
När min ena kollega var på plats kring åtta samt att en av vikarierna hade kommit så drog jag hem.

För att hinna sova några timmar innan våra två möten idag.

Två möten där maken pratade mest av alla. I och för sig sa han väldigt bra saker på båda mötena.
Han har behövt den här veckan på sig att tänka. Tänka igenom hur dåligt sonen faktiskt mår och att saker måste göras nu.
Sån är han, och har väl alltd varit. När saker och ting har landat är han en riktig sk doer. Han får saker och ting att hända. Då är han bra att ha på sin sida, kan man säga.
Fast vägen dit kan vara oerhört trög, jobbig, slitsam och enormt påfrestande.

Så idag har jag mest lyssnat.
Psykologen har stämt av med mig några gånger under samtalet: "stämmer det?"
Och då svarade jag antingen ja, eller med nåt annat som jag ansåg stämde med det jag har hört och känt.

Vad gäller mötet med syon på skolan så finns det helt enkelt ingen genväg för att få slutbetyg på gymnasiet. Han måste nå alla 2500 poäng för att vara godkänd efter tre år. Man kan alltså inte få nån studielättnad i form av att hoppa någo kurs eller två. Men man kan få fyra år på sig. Och då har man valt bort några enstaka kurser osm man bestämmer sig för att göra under det fjärde året istället. Man tar studenten med sina kompisar som vanligt efter trean, men man har några kurser kvar som man då går på egen hand. Man hoppar in i olika grupper och klarar sin studiegång på det viset. Man behöver alltså vara ganska så självgående och ganska så flexibel då det betyder att man kan vara med olika klasser i varje kurs.

Alltså inget för vår grabb.

Så vår plan just nu är att minimera så mycket osm det bara är möjligt för honom vad gäller den sociala delen. För det är där vi kan göra nåt. Och det är där som hans energi går mest till.
Vi ska boka ett möte med rektor. Försöka påverka schemaläggning för nästa år. Så få håltimmar som möjligt för hans klass. Ingen sovmorgon. Kanske inte alls går. Men det är värt ett försök.
Vi ska försöka hitta nån plan över vad han ska kunna hitta på, på de håltimmar osm redan finns. Nån av dessa dagar kunde han kanske gå på skolans gym var hans eget förslag. Toppen.
Vi ska göra ett schema över hans långa sovmorogn på onsdagar.
Vi ska prata med rektor om hur lösa de plötsliga förändringarna med studiebesök osv. Kan han månne få åka hem då istället?
Vi ska hämta honom efter skolan så ofta som vi bara kan. Då det kom fram häromdagen att bussresan hem är så otroligt kämpig eftersom han då redan är övertrött, bussen är ofta knökfull, det är varmt och det är bara jobbigt.
Vi hämtar.

Det sista förslaget var att kolla asperger gymnasiet här istan. Visste inte ens om att det fanns. Trodde det bara va för grundskolan. Men icke. Och just den här skolan erbjuder samhällsprogrammet.
Helt klart värt en koll iallafall.
Där alla skoldagar är lika långa. Inga håltimmar. MIndre klasser. Ja, ni förstår ju.
Kanske det vore en plats i livet för vår son.
Men att byta klasskompisar. Igen. Ingen Nicklas.
Känns väldigt avlägset.
Men som psykologen sa tidigare idag. Allt är en motivationsfråga. Om han vet vad han får kanske han är beredd.
Allt har sitt pris.

Vad händer när vi inte finns längre? Vem tar över stafettpinnen då? Eller klarar han sig själv då?

Fan - vad trött jag är nu.