Tankarna går

Tankarna går.

Vi har försökt hjälpa sonen i skolan. Inte tu tal om nåt annat.
Vi har verkligen inte bara suttit på våra små rumpor här i soffan och rullat tummarna och låtit sonen få klara sig så gott han kan.
Vi har kommit en bit på väg, men vi är absolut inte framme. På långa vägar.

Vi har kommit så långt att lärarna har förstått vikten av information om schemaändringar.
Om betydelsen av klara och tydliga studieguides inför tentor och prov och läxor.
 Mail och samtal flera gånger i veckan av just denna art mellan oss, familjen och skolan.
Lärare har samarbetat fantastiskt bra vad gäller detta. Iallafall de flesta.

Men jag har nu förstått att allt detta räcker inte till.
Jag har nu förstått att även om han får all info i tid om ändringar vad gäller schema osv och läxor så räcker inte det för att hjälpa honom. Det spelar helt enkelt ingen roll om han vet i tid att de ska på museum i morgon. För all förberedelse inför den ändringen tar energi. All mobilisering att över huvud taget närvara under det studiebesöket tar all ahns energi så det finns liksom inget kvar till nåt annat. Och nu är även reserven liksom slut. Han går nu endast på ångorna.

Jag har nu förstått att han är skittrött.
Riktigt jävla skittrött.

Jag förstår att det är inte bara själva skolarbetet som tröttar ut hans system.
Det är även allt däremellan.
Bussresa. Raster. Håltimmar. Matkön. Matsalen. Buller. Ljudvolym. Intryck. Folk. Att prata. Att hela tiden försöka förstå vad som förväntas av honom.

Vi har en hel del att prata om med syon på torsdag.
Klockan 13.30 ska vi träffa henne på skolan.
Klockan 12.00 samma dag ska vi träffa sonens behandlare på Bup och jag har fått med maken på båda dessa möten.

Hoppas psykologen kan förklara ett och annat för maken.