"Annars kör du själv!"

Just nu känns det tungt.

Sonen träffade sin behandlare på Bup i tisdags och de brukar sitta bara de två.
Den här gången ville behandlaren sitta alla tre.

Psykologen började sessionen med att fråga hur sonen har haft det sen sist.

Och sonen började berätta.
Att fjällenresan hade gått utomordentligt bra tack vare all förberedelse.
Och så berättade han att om det inte blir nån förändring i skolan så tänker han hoppa av i tvåan.
Sonen fick utveckla det han tänkte lite mera.

Psykologen frågade då mig vad vi föräldrar har tänkt göra för att hjälpa honom.

Och jag har aldrig känt mig så dum som förälder i hela mitt liv.
Psykologen var väldigt vänlig men tydlig och ganska så bestämd i sin åsikt om att det har gått ganska så lång tid nu och det har inte hänt särskilt mycket i skolan för att hjälpa sonen.
"Det är ert ansvar som föräldrar att se till att sonen kommer att orka i skolan!"

Och jag skämdes.
Jag skämdes som en hund över att inte ha agerat annorlunda gentemot min egen son. Jag har inte agerat så kraftfullt som han helt enkelt egentligen har behövt.
Jag har hört honom berätta om hur trött han är, hur jobbigt han tycker att det är i skolan.
Men vad har jag gjort?
Mailat lärare och rektor om saker oc ting, ja.
Men ingentign har egentligen hjälpt honom på riktigt.

Behandlaren såg en ung man som är på väg in i depression. Utan att hans mamma har sett det komma.
"Som förälder är det lätt att låta sig luras av barnets styrkor och inte se det osm gömmer sig bakom resultaten."

Jag kan bara ta ansvar för mitt eget handlande och inte skylla mitt agerande på någon annan.
Även om jag har god lust att skylla en smula på maken. Men det är ju inte hans fel att jag inte har agerat.
Men han är ju inte ens med på samma tåg!

SEnare under kvällen passade jag på att prata med maken om detta möte.
Och jag visste hur det skulle bli.
Precis som vanligt i våra samtal som alltid blir till diskussioner.
Ifrågasättande. Alla andra har fel.
Att maken inte skulle tro på vad behandlaren säger. Han kan inte förstå hur en man som har träffat vår son ett tiotal ggr kan känna sonen bättre än vad han själv gör. Han kan inte förstå att det är samma unge de pratar om.
"Och det är ju precis där som problemet sitter", svarade jag då. "Och att en tonåring inte berättar allt för sina föräldrar ser inte jag alls som konstigt".

Det absolut viktigaste för maken är att sonen går ut gymnasiet med fullständigt slutbetyg för det är ett måste för framtiden.

Det sista jag sa till behandlaren innan jagb och sonen sa hej då efter vårt möte var att nu behöver jag bara få med maken på det samma bana.
Då svarade han enkelt:
"Annars kör du själv!"

Nu jäklar.
Jag har bokat ett eget möte med sonens psykolog. Nu tänker jag ringa upp syokonslulenten själv på sonens skola. Boka ett möte med henne. Jag tänker gå dit vare sig maken kan följa med eller inte. Jag tänker ringa till de som gjorde sonens utredning i höstas och få ut den igen. Den som maken ringde och ville ändra i för det stod saker i den som han inte gillade. Bollen är hos dem egentligen, för de skulle ringa när ändringarna var klara.
Men vi har inte hört nåt från dem ännu.
Nu tänker jag ringa och ringa och ringa.
Ligga på tills jag spyr.
Jag tänker ta ledigt från jobb och gå på alla möten som kan tänkas behövas.
Jag tänker inte tänka på "alla andra" såsom att jag sätter mina kollegor i skiten genom att inte vara på plats tex.

Och natten till idag gick 14 åringen i sömnen som han brukar göra emellanåt. Jag vaknade av att han stod vid min säng och pratade om lite dans och lite rytm.
Jag tog honom nerför trappan var på jag tar ett steg rakt ut i luften när jag tror att trappan är slut.
Jag slår i som en tallrik kräm i golvet och hamnar på magen med benen under mig. Har slagit höger fot och vänster hand nånstans i nåt hårt.
Lillebror vaknade plötsligt, och vilken chock för honom.
Jag höll mig för gråten just däroch då. Stoppade om honom och gick upp till mig igen.
Då kom storebror upp och kollade läget. Han hade vaknat av dunsen.
"Jag ramlade, moch läget är lugnt", sa jag. "Bra", sa han och gick och la sig igen.

Då kom mina tårar.
De rann fortfarande medna jag somnade.

Jag tror att jag har brutit höger lilltå.