Tid

En dag på jobbet med bara konflikthantering, känns det som.
Medling mellan barn under nio timmar tar på psyket, tar på krafterna och tär på tålamodet.

HJärnan brinner upp.

Om föräldrar bara visste hur tight det egentligen är i barngrupper.
Om de bara förstod hur vi som personal sliter vårt hår för att just deras barn ska få en sån trygg, lärorik och kul tid som de är på sin förskola under deras första tidiga levnadsår.

Och så ser jag barn som behöver lite extra, lite extra av allt.

När ska jag hinna med att ge det?
 När ska jag hinna göra det där bildschemat till en femåring som behöver struktur?
När ska jag hinna sitta lite avskilt med en treåring som är ängslig och inte fixar när det är för högljutt?
Hur ska jag kunna se allt det där som händer innan knuffen inträffar varje gång fyraåringen inte får som han vill?
När ska jag hinna läsa böcker för tvåringen som kanske vaknade alldeles för tidigt den här morgonen och bara gråter?
Hur ska jag kunna skapa tid så att femåringen som är tyst och inte tar plats får den plats som hon behöver?
Hur ska jag hinna hindra treåringen när han är på väg att hugga sin kompis i armen?
Hur ska jag kunna bära omkring på en ettåring som annars är överallt och ingenstans?

Jag går omkring på jobbet och gör mitt bästa.
Jag går omkring på jobbet och när jag ser alla dessa fina, vackra och unika människor som just är i sin linda av sina liv, så kan jag inte låta bli att fundera över hur det var när mina killar gick på förskolan för tio år sedan?
Var det nån som hade tid för dem? Som såg dem? Som hann trösta när det blev för livligt i lekhallen?
Som kunde lugna när det visade sig att det var ångesten som kom krypande?

Tänk om jag visste allt det som jag vet nu. Så mycket annorlunda jag hade gjort då.