Det här med håltimmar

Håltimmar.
Sovmornar.
Fria aktiviteter.

Funkar inte alls.
Allt som har med "fri tid" att göra går bort. Hur bort som helst egentligen.
Sen han var liten har den fria tiden varit en total katastrof för vår kille.

Idag har han tex en orimligt lång håltimme mellan 9.30 - 12.40.
Vad i hela friden sk ahan kunna hitta på under de timmarna?

När han var liten, framför allt i mellanstadiet då fria aktivieter blev ett ämne, så ringde han till mig varenda gång. Ibland kunde jag via telefonen guida honom till att hitta nåt meningsfullt att göra-  andra gånger fick jag åka och hämta hem en ångestfylld liten pojke som inte alls förstod vad som förväntades av honom just där och då. Och läraren blev lika förvånad varje gång som han såg mig komma, för han hade "inte sett något". Att det ÄR SÅ ALLTID är visst väldigt svårt för vissa att förstå.


Vi pratade om dagens låååånga håltimme igårkväll.
Hans far är en av de som inte kan förstå att denna obehgliga känsla återkommer i vår son varje gång detta händer. Han tror att nu har vi pratat om det, så nu är det fixat.
Sonen och en kompis i klassen hade pratat om att gå på skolans gym under en del av tiden. En toppenide.
"men vad ska jag göra resten av tiden som är kvar?"
Då är det dags att gå till matsalen och äta lunch.
Att komma på det själv går inte.

Och över halva diksussionen vi hade igårkväll handlade om att han ville diskutera om varför dessa håltimmar överhuvudtaget finns. Att lägga så enormt med energi på nåt som vi inte kan påverka är ju extremt tröttande för alla parter. Att var ska vi lägga energin, på att diskutera varför håltimmen finns och bara älta det, eller ska vi lägga energi på att hitta en lösning? han låser sig och blir bara fast i tanken.
Han blir så frustrerad över att vi inte kan trolla bort dessa fria tider.

Han har pratat med sin behandlare på Bup om detta och även där kommer anpassad studiegång upp. Som då maken är en smula emot.

Vi kämpar på!