!4 åringens tur

För nån vecka sen var maken på utvecklingssamtal med lillebror som tyvärr inte föll så väldigt väl ut.

Häromkvällen bröt lillebror ihop på mattan i vardagsrummet.

Han trivs inte i sin klass. Finns ingen sportkille eller tjej som han kan hänga med. Finns endast de som spelar tv-spel och minecraft och int ehar nåt gemensamt med honom.
Han upplever alltså att han är helt ensam. INgen att skratta med. Lärarna lär inte ut på ett sätt som han förstår. Även om han frågar så kan de inte förklara så att han förstår.
Då blir han således helt tyst istäället.
Enligt läraran kom han in i klassen i höstas och "lurade" alla med sin attityd som gjorde att de trodde att han var en kille med koll på saker o ting.

Häromkvällen låg på mage mitt på mattan. Så ledsen och olycklig.
Tårarna rann nerför hans Kinder och jag satt bredvid.
Vi pratade. Mycket. Han berättade. Jag lyssnade.
Jag försökte svara. Han lyssnade.

Vi hade trots allt en bra stund tillsammans.
Men så otillräcklig jag kände mig som mamma. Hur gör man? var finns manualen?
Han har ju också rätt till all hjälp av skolan samt från oss föräldrar precis som sin storebror. Fast vi har lagt den mesta av vår ork på 16 åringen.
Nu gäller även 14 åringen. JAg får så dåligt samvete för att han har fått klara sig själv så länge.
Jag o lillebror kom fram till en lösning att iallafall börja med, och vi bestämde oss att efter en stund gå en promenad ute för att få lite luft och att rensa våra hjärnor en aning.

Så tufft det är att vara förälder när barnen inte mår bra. Man vet ju aldrig om man gör rätt eller fel. Utan man gör det man kommer på just där och då.

Kvällen efter kom lillebror hem efter sin träning och sa helt plötsligt:
"Mamma, jag älskar dig! Det är så skönt att prata med dig. Och det är så lätt att prata med dig!"

Jag började nästan att gråta där jag stod och sen satt han med sin hand i min nästan hela kvällen. Gosekillen.

Den kvällen somnade jag med käsnlan att jag iallafall gjorde nåt som var bra.