Första gången som sonen helt sonika lämnade skolan och drog.
Han var helt enkelt så jäkla skittrött på allt och alla så han orkade inte en minut till.
Och så var det dessutom inte god mat i skolan heller.
Spanska hörförståelsen gick åt skogen i morse.
Kursen Kommunikation är inte som man tror att den är, komunikativ och tydlig. Nej, den är helt under isen. Ingen information och ett grupparbete som inte funkar alls.
Svenskaläraren och sonen klickar inte nämnvärt och det sätter sina spår i undervisningen. Sist men inte minst så är religionen ren dynga och nåt man inte orkar ens lyssna på.
Så.
Så var läget när han ringde mig på jobbet i förmiddags.
Han har varit trött tidigare år också och då har jag fått hämta honom av olika anledningar.
Idag behövde jag inte hämta honom. Utan han hade bestämt sig. Han skulle till gymmet och göra av med frustration.
Så.
Ännu mera samtal med mentor. Som tur var så svarade hon när jag ringde.
Hur kan det kännas som om vår kille är den absolut första eleven som har dessa behov? Har de aldrig jobbat med elever som vår kille? Sverige har en skola för alla, men just nu känns det inte så.
Eller har aldrig gjort under dessa 11 år han har gått i skolan. Det har känts som om alla lösningar för skolans del har kommit från oss. Vi har fått ta reda på, vi har fått förklara för sonen, vi har fått förklara för lärare och rektor, vi har gjort lärarnas jobb när de har misslyckats med att förklara, vi har kommit på lösningar hur de kan jobba.
Hur många gånger ska hjulet behöva uppfinnas?
Hur långt ska det behöva gå innan skolan fattar hur allvarligt läget är?
Kanske idag då han bara gick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar