Förra veckan var lillebror överlycklig. Alla nior hade obligatorisk danskväll och alla nior skulle vara på plats. Sonen kom hem senare på kvällen och var så lycklig. Han var så glad att han kände så himla många människor, han gillade att vara igenkänd och han dansade med så många tjejer.
Igårkväll grät han över att han kände sig så ensam. Ensam och övergivast av alla människor på hela jordklotet. Han upplevde att ingen bryr sig om honom, ingen vill vara med honom och ingen hör av sig till honom.
Idag är han lika deppig.
Livet är jobbigt och han tror inte han nånsin kommer att känna sig glad igen. Och han tror på fullt allvar att han för altid kommer att vara så här ensam.
Jag är inte avundsjuk. Att vara tonåring var en urtuff tid för mig minns jag. Fy, vad jag mådde dåligt periodvis. Och jag känner igen mig så i hans känslor just nu. Från att ena dagen vara världens starkaste till att andra dagen vara världens svagaste. Hur det kunde svänga så enormt på bara ett par timmar.
Men inte desto mindre jobbigt för sonen just nu. Och verklighet för honom.
Han måste igenom detta han med.
Tråkigt nog.
Och det gör så otroligt ont i mitt hjärta att se honom där han ligger i sin säng med näsan mot väggen och med tårarna rinnandes nerför kinderna.
Bara ett par år till. Sen är han också igenom det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar