Vad är bra för mig?

Jag körde sonen och hans gymkompis till gymmet vid 10 tiden.
Gymkompisen som även har blivit av en "åka-till-stan-kompis" as well. De gillar visst båda två att gå och titta lite på XXL och Jula och sen käka på Max. Bara det är planerat och bestämt exakt.

Samma idag. De skulle ta bussen tillsammans efter gymmet till stan.

"Jag har med mig nycklar, mamma. Så du behöver inte sitta hemma och vänta på mig. Jag klarar mig."

Wow!

Har alltså all tid i världen på mig att göra vad jag vill.
Maken och lillebror är och spelar fotboll. Lillebror har bortamatch. Så ett par timmar helt för mig själv helt enkelt.

Skulle kunna åka och träna. Skulle kunna städa. Skulle kunna göra så många "bra" saker. Som jag vet skulle uppskattas av maken tex.

Men jag har ingen som helst lust med sånt.
 Jag åkte till en kompis och fikade istället. Sånt gillar jag. Det är bra för mig. Viktigt för mig. Livsavgörande för mig tror jag till och med.

Fortfarande efter 19 år tillsammans med min man tillåter jag mig själv få dåligt samvete om jag vill sätta mig själv framför en film. Bara för att maken aldrig vill se på film, för att det är slöseri på viktig tid, så ser inte jag heller på film längre.
I början av vårt förhållande kände jag mig lat om jag ville se en film. När han hela tiden flög omkring och gjorde massa annat nyttigt. För att göra av med sin enorma energi. Som jag inte fattade då var ett extremt energiflöde. Som inte var normalt. Men jag trodde att det var jag som inte var normal.
Som ville se en film.

Och än idag får jag den känslan. Helt otroligt att den kan sitta så djupt inom mig.
Om maken kommer hem och frågar vad jag har gjort under tiden de har varit borta så känner jag mig  helt useless om jag svarar "sett en film". Som inte har utnyttjat tiden på ett mer effektivt sätt.

Nej. Inte ok.
Jobbar med det.