Stor, stark och modig!

Sonen sa att han hade sovmorgon idag, fredag.
Jag har slutat att kolla sånt med lärarna. Litar fullständigt på honom och det han säger när det gäller just skolan. Då jag vet att han har så svårt för att ljuga och att han är så enormt plikttrogen.

Jag började inte förrän klockan 12.30 idag och han skulle inte börja förrän 12.00. Passade perfekt för mig att köra in honom till skolan innan jag skulle till jobbet.

Släppte av honom utanför skolan vid 11.50 ungefär. Vände bilen och hade väl kört i ca 3 minuter innan samtalet kom.
"MAmma. det är kris. Det är fullständig kris här nu!"

Ok. Andades. Tog ett djupt andetag och kanske ett till. Sen frågade vad jag vad som hade hänt.

"Jag visste att på svenskan idag skulle de ha semenarie om boken som alla i klassen har läst. Men eftersom jag inte skulle läsa samma bok så tog jag för givet att jag inte skulle vara med på den. Men nu berättade alla mina kompisar att Astrid, läraren, frågade om nån visste var jag var! Jag blir tokig mamma! Varför får jag aldrig rätt information? Varför kan inte nån lärare förstå mig nån gång? Jag orkar inte! Jag går inte in i skolan mer! Jag vänder och tar bussen hem istället!"

Att lugna honom i såna här affekt lägen funkar inte längre. Mina metoder har slutat hjälpa och jag har inget ess i rockärmen att ta fram heller. Det enda jag kunde svara var att säga att vi löser det här. Att jag skulle ringa denna svenska-lärare och förklara varför sonen inte var på lektionen. Att det hade skett ett litet missförstånd. Att det inte var nån katastrof.
Men i hans ögon var det det. Total katastrof. Nu skulle han få ett "F" på det här och dessutom frånvaro på en lektion som han trodde att han inte behövde vara på.

"Hur kan hon bara tro att jag skulle närvara idag när jag inte har läst samma bok som alla andra? Hur kan hon ha glömt det??"

Jag hade till slut kommit fram till jobbet under samtalet och var på väg att vända bilen igen. För att hämta hem honom. Han var så upprörd att han bara la på luren i örat på mig. Det har aldrig hänt tidigare. Lite samma läge som en annan gång när han gick i sjuan och han ringde liggandes från toagolvet och knappt kunde andas pga sin ångestattack.

Jag satt i bilen utanför jobbet. Andades.
Ringde läraren. Hon hade gott hem för dagen. Klockan var 12.09.
Jag mailade henne istället. Ett ganska så hårt mail. För att vara mig. Jag brukar vara ganska så mjuk och diplomatisk. Inte nu.
Och varför inte då? Jo, för denna lärare är en av dessa vuxna som på möten tidigare har visat att hon veklingen inte förstår hans problematik. Hon undrar "ja, men vad ska han läsa då för böcker så? I kriterierna ska alla läsa den här boken". Det var till henne som jag på mötet sist sa att om sonen hade haft en rullstol så hade han fått nyckeln till skolans hiss, för att han behövde den. Nu måste han få läsa en annan sorts bok, för att han behöver det.

Återigen fick jag poängtera HAN BEHÖVER VETA EXAKT VAD SOM FÖRVÄNTAS AV HONOM I SÅNA HÄR SITUATIONER. SONEN BEHÖVER VÄLDIGT TYDLIGA INSTRUKTIONER OCH HÄR BEHÖVER HAN BÅDE DIN STÖTTNING OCH DIN SUPPORT!

Jag fick tag i sonen via sms igen. Han svarade inte på telefonen. Jag berättade att jag hade mailat Astrid.
Jag frågade honom hur han mådde. OM han var kvar i skolan.
"Ja, annars får jag ju F"

Jag skrev tillbaka det vi numera har som vårt mantra. Som vi har använt i så många år nu.

"Du är stor, stark och modig. Jag älskar dig!"