Helgen har varit ok. Första delen enormt härlig och mysig. Andra delen sådär. Sammantaget alltså ok.
Båda delarna har gett mig insikter om mig själv och om de jag har träffat.
Livet har sin gilla gång och jag tror att det är det som är meningen helt enkelt.
Jag kom till min barndomsvän nångång vid 16 tiden i fredags. Efter att ha trängts i Stockholms utfartsstress med alla andra som skulle norrut från stan.
Jag kom hem till henne före henne så jag satt i min bil och väntade på parkeringen. Jag såg när hon ställde sin bil bredvid bilen som stod mitt emellan oss båda. Och bara där, direkt, när våra ögon möttes genom alla bilrutor så finns det där. Sekunden, hundradelen innan vi klev ur våra bilar. Glädjen! Lyckan! Känslan över att ha varandra, glädjen över att efter 30 år , med perioder utan kontakt, finnas där i varandras liv. Och det är så ömsesidigt.
Hela den eftermiddagen satt vi i hennes soffa. Bara hon och jag. Hennes man var på AW med sin kompis. Yngsta dottern kom hem en snabbis för att dra iväg lika snabbt till en kompis. Den äldsta dottern som tillika är mitt Gudbarn bor numera på Gotland och pluggar.
Efter ett tag tog vi fram varsitt glas vin och en smarrig sharktallrik att småäta på. Och vilka härliga samtal. Allvar blandat med skratt. Timmarna gick och vi gick in i köket. Lagade mat. Otroligt god måltid från två kvinnor i sina bästa år som egentligen inte alls tycker om det. Att laga alltså, äta är vi duktiga på.
Hennes man kom hem och beklagade sig med glimten i ögat att han inte hade varit hemma så han hade kunnat laga maten åt oss. Honom har jag också känt sen vi var typ 15. De har förresten varit ihop sen dess.
Han tog fram sin gitarr och började visa upp vad han har lärt sig. Han är nybörjare och mår så dåligt över att han inte började tidigare med det. Han hade velat visa sin son, som avled i en tragisk olycka för fem år sen när han var 14, att de kunde ha haft det intresset tillsammans. För deras son älskade att spela gitarr. På hans begravning stod det många gitarrer runt omkring framme vid altaret tillsammans med hans vita kista.
Vid halv tolv gick vi och la oss. Jag somnade gott i mitt gudbarns säng.
För att vakna dagen efter till ljudet av ett plinkande på gitarren där nere. Underbart!
En långfrulle i soffan och jag bara älskar't!
Att få vara och umgås med människor där jag känner att det är ok att vara jag. Att få vara i ett sammanhang där jag till och med kan känna att jag faktiskt tycker om mig själv. Där jag inte behöver tänka på vad jag säger, hur jag säger när jag säger saker. Jag behöver inte vara rädd för att det på nåt sätt ska komma tillbaka som en gliring eller ett hån. Men börjar jag eventuellt gnälla över en situation som jag på nåt sätt kan påverka själv så blir hon förbannad. För om jag har möjligheten att påverka och göra nåt åt det, GÖR DET DÅ OCH SLUTA GNÄLL! Det är en lärdom de som familj lärde sig väldigt tydligt efter deras sons bortgång. Det kunde de inte påverka, och då reagerar de oerhört starkt på människor som gnäller om saker de kan påverka.
Jag älskar att få vara i det här sammanhanget. Jag älskar att jag får tycka om mig själv och jag äslakr att jag kan tycka om mig själv.
Vid 12 tiden drog jag vidare till del 2 för denna helg.
För att träffa några av mina hemmafrukollegor från tiden utomlands.
Helt annorlunda.
Det tog inte många minuter för mig att känna att nåt hade ändrats från förra året vi hade samma träff.
Tjejerna var sig lika alla tre som var på plats.
Det var som att sätta på play och vi startade där vi slutade där vi var sist.
Alla har vi nu flyttat hem till Sverige igen. I olika omgångar kom vi tillbaka och blev svensker igen.
Och det slog mig så hårt att det enda vi fyra egentligen har gemensamt är just våran tid utomlands.
OM jag hade träffat dessa tre här hemma i olika sammanhang innan så hade jag nog aldrig börjat att umgås med nån av dem.
Men de fanns i det landet när vi kom dit. De fanns där och de tog emot mig med öppna armar just då. De var rätt för mig där och vid den tidpunkten. En av dem kom samtidigt som jag. En hade varit där ett år och den andra hade varit där i två år. Under några år var vi där allihopa samtidigt och då var det toppen!
Och det är jag fantastiskt tacksam och glad över.
Men jag tror att vår tid med varandra är klar.
Som det känns nu.
Var sak har sin tid.
Många insikter på 48 timmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar