VI fick tillåtelse att ta med den till mötet med rektor i går, fredag.
"Morgonbussen är rätt behaglig. Åker med min bästa kompis och vi kan oftast sitta själva och snacka skit hela vägen. Ibland händer det dock att någon som vi känner lite grann kliver på bussen och sätter sig vid oss. En del bussar har sk 4-säten, en kupeliknande historia där man sitter två och två mitt emot varandra. Jag tycker det är ganska jobbigt när någon annan sätter sig vid oss, om det inte är någon jag känner väldigt bra. Då brukar det funka. Vet annars inte riktigt hur man ska agera och så. Bussarna är ofta otroligt varma på morgonen, vilket jag inte gillar då jag avskyr att svettas om jag inte har tränat. Detta tar mycket energi.
Vår buss brukar komma precis så att vi hinner till första lektionen kl 8.10. Då brukar de andra killarna redan stå utanför sal 213 och vänta. Min bästa kompis är väldigt extrovert, dvs han gillar att prata och skoja med allt och alla. Jag är tvärtom, jag öppnar i princip bara munnen om det är någon jag känner väldigt bra. I omklädningsrummet med mina fotbollskompisar kan jag komma igång och snacka ordentligt, men i skolan är jag oftast tystare, eftersom väldigt få är lika extrema i sina intressen som jag. Jag vill mer eller mindre bara prata om sport, fotboll och styrketräning i synnerhet. Medan de andra kan prata om film, tv-serier, vem som kan ta körkort först eller vem som är längst. Jag tycker allt det där är totalt bullshit. Tittar inte på film, bryr mig inte vem som har körkort och inte, och jag skiter fullständigt i vem som är längst. Alla är färdigväxta ändå, så vad spelar det för roll? Redan här kan jag bli lite smått irriterad. Sedan kommer läraren, och då blir det kaos runt dörren. Alla, ca 25-30 pers, trängs som små barn för att komma in först. Ingen vill sitta längst fram, för det är "pinsamt". Jag struntar fullständigt i om jag sitter fram eller bak. Brukar sitta bak, eftersom mina kompisar vägrar sitta längst fram. Detta tar mycket energi.
Om första lektionen är inställd, och jag inte vet om det, blir det katastrof. Då kunde jag lika gärna ha suttit hemma och pluggat istället. Mycket skönare. Visst, det funkar att sitta i skolans bibliotek också, men inte lika bra som hemma. Gillar inte att ha på mig jeans, tycker det är stelt och obehagligt, så varje minut jag slipper jeansen är ett stort plus. Detta tar mycket energi. Och när vi har håltimme blir jag smått galen. Det funkar om jag vet vad jag ska göra, men annars blir det kaos. Killarna i klassen vill bara sitta med mobilerna och hänga, eller spela monopol. Avskyr att sitta med mobilen, eftersom jag får så otroligt ont i huvudet av att titta på skärmar. Hemma har jag glasögon för det, men att ta med dem till skolan är otänkbart. Eftersom jag måste hålla på en del med datorer i skolan så har jag en begränsad tid varje dag som jag kan använda för skärmtittande utan att få spränghuvudvärk. Därför vill jag inte slösa den begränsade tiden till mobilspel. Jag vill ut i naturen, tex ut i parken här utanför, och gå en sväng. Ingen annan vill det. Därför består i princip 95% av alla håltimmar av mobiltittande. Avslappnande säger många, men för mig är det lika stressande (och tar lika mycket energi) som en lektion.
På håltimmarna kommer jag dessutom ofta utanför diskussionerna, eftersom ingen vill prata fotbollsstatistik eller olika muskelgrupper med mig. Det är filmer och sånt som det ska pratas om. Det pratas även en hel del om hur det går för hockeylaget i stan. Hockey intresserar mig måttligt, så därför hoppas jag alltid i hemlighet att de ska förlora. För då blir det mindre tjat om det i skolan dagen efter jämfört med om de vinner. Jag har under många år försökt göra små fulingar, för att framstå som insatt i ämnet. Nu har jag insett att risken att bli avslöjad är stor, så det är bättre att vara tyst. Här blir jag också irriterad.
Tycker sal 213 är en jättebra sal. Stor, bra med yta och allmänt trevlig. Vi har alla lektioner där, utom sista lektionen på torsdagar. Då är vi i sal 408. Jag hatar sal 408. Det finns inga stolar, bara små pallar utan ryggstöd. Man måste dessutom sitta snedvriden för att kunna se tavlan. Då får jag ont i nacken och ryggen. Jag har dessutom vidriga minnen från den salen, från naturkunskapen i ettan. Vi hade labb där. Jag begrep aldrig labbarna och tyckte det var jättetråkigt och hur meningslöst som helst. Att ha en lektion i sal 408 tar dubbelt så mycket energi som en lektion i sal 213, oavsett ämne. Därför är det tur att vi är i 408 på torsdagen, då det är den kortaste dagen. Annars hade jag inte stått ut att vara i den salen.
Jag uppskattar också när lärare frågar mig hur jag mår, hur jag känner, om jag förstår vad jag ska göra osv. Ett par lärare, tex Ann-Sofie och Martin , är bra på det. Ytterligare några lärare har gjort det någon enstaka gång. Annars är det knappt någon som säger något. Man är liksom en i mängden.
De flesta lektioner brukar fungera hyfsat, tycker det är kul med engelska och spanska. Förstår dock fortfarande inte hur betygssystemet fungerar. Nyanserat hit och källkritik dit. Pias psykologilektioner och Martins kommunikationsditon är ofta roliga och bra. Har dock otroligt svårt för svenskan. Inte för att jag är dålig på det, men jag ser inte syftet med att läsa antika texter om någon filosof man aldrig har hört talas om. Syftet är min motivation. Jag vet att spanska och engelska kommer jag kunna ha nytta av, eftersom jag är bra på främmande språk och drömmer om att arbeta i England. Kommunikation och psykologi gillar jag eftersom jag lär mig mer om olika diagnoser och kan känna igen mig själv i många av dem. Men svenskan och matten ser jag inget syfte i. Min åsikt är att om man tycker matte är kul så väljer man inte beteende. Då tar man natur eller teknik. Tror ingen i min klass har några planer på att bli matematiker i framtiden heller. Därför ser jag ingen poäng i att lära mig logaritmer eller imaginära tal (tal som inte finns). Procent och geometri är okej, för det vet jag att man kan ha användning av i framtiden. Dessutom är det svårt att få hjälp på mattelektionerna. På tisdagslektionen sitter jag med Mr Bibblan. Han är jättebra och jag är mycket tacksam för att skolan hittade den lösningen. Eva gör det bra på lektionerna också, men det funkar liksom inte att ha 30 elever där minst hälften alltid sitter med händerna i luften och behöver hjälp. Eva springer runt som en stucken gris och gör sitt bästa för att hjälpa så många som möjligt. Tycker inte det är rättvist varken mot oss eller mot Eva. Att vi dessutom måste ha ett nytt område varje lektion gör det inte lättare heller.
Jag har tidigare haft enorma problem i matten. I 8an gick jag Pre-IB i skolan när vi bodde utomlands. Då hade jag betyg 2 av 7. Fyra var godkänt. Jag slet som en gnu hela åttan och hela nian, gick ut nian med betyg 6.5 och fick ett pris som president Obama har instiftat, "Outstanding Academic Achievement."
Detta gör att jag inte är helt nöjd med det E som jag har i matte. Vet inte vad det beror på. IB ska ju vara svårare än den svenska skolan, så jag undrar hur det kan komma sig. Klart jag är glad att jag är godkänd, men jag ser det ändå som någon form av misslyckande.
Bussresan hem är ofta hemsk. Om det har varit soligt under dagen brukar det vara hur varmt som helst på bussarna. Man sitter och svettas ihjäl och det är ofta fullt på bussen. Att sitta på bergsvägen med solen rakt i ögonen och 35 grader varmt är rena plågeriet. På hemresan är det ofta ett par till från våran klass som åker samma buss. Då blir det också prat om samma saker som på håltimmarna. Hockey, film, körkort osv osv."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar